Fundraising på Winter Classic
i -17 graders kyla? Why not?

Vad gör man inte
för klasskassan!

Detta glada gäng sålde vid E-ingången. Tyvärr hade vi inte bilder på det andra försäljningsteamet.

Det var med skräckblandad förtjusning 8b:s elever och föräldrar väntade på om Winter Classic 2012 på Olympiastadion skulle bli av lö 4 februari.

In i det sista rådde ovisshet, då matchen mellan HiFK och Jokerit med 30 000 förhandssålda biljetter bara skulle spelas om kvicksilvret inte översteg -20 grader. 

Eleverna hade nämligen fått en jättefin chans att utöka klasskassan genom att sälja sittunderlag – i folkmun pefflettin – inför matchen.

Lördagsmorgonen kom och temperaturen låg nätt och jämt inom det tillåtnas gräns. Det gällde alltså att palta på sig för brinnkära livet eftersom försäljningsuppdraget inte var någon piece of cake utan skulle försiggå ute, invid de två huvudportarna, under hela två timmar.

Därefter fick hugade följa med själva matchen, också den ute…

Sex tappra föräldrar anmälde sig som frivilliga stödpersoner för eleverna i den bitande kylan. En mamma hade inte sett en ishockeymatch på relativt länge. För att vara exakt var det hela 30 år sedan sist!

Vad gör man inte för klasskassan!

Text & foto: Nina Winquist

PS. Matchen då? Jo, HiFK vann Jokerit med 3-2 efter förlängning och straff.

Klass 8B tackar föräldern Keni Bäckström för det generösa försäljningsuppdraget och möjligheten att dryga ut kassan inför klassresan till Danmark och Tyskland

Först höll sig försäljarna lite avvaktande. Ska man säga: ”Osta pefletti viidellä eurolla?” (köp en pefletti för fem euro?). Eller är det bättre med det artigare: ”Haluaisitteko ostaa istuinalustan?” (Skulle ni vilja köpa ett sittunderlag?”)


En del Jokeritfans tittade lite snett på de HiFK-munderade Steinerteamen (det var HiFK:s hemmamatch). Jokerittyperna vågade försäljarna inte riktigt ens tilltala i början.


Men sedan började det löpa och våra ståtliga killar sålde friskt åt söta tjejer.


Och visst köpte Jokeritkillarna också av Steinertjejerna.


Det där med växelpengar var inte så lätt i kylan, med tjocka vantar på. 


Polisen marscherade raskt förbi försäljarna – här skulle det patrulleras, inte sittas på några läktare inte.


Och föräldrarna sålde (nästan) lika bra som barnen, även de utstyrda i den röd-blå-vita munderingen.